En modell för framtiden
Historien
Tankarna på ett innovativt bostadsprojekt började ta form under mitten av 1980-talet. På Bo86, en bostadsmässa i Malmö, presenterades en mängd olika idéer om hur framtida bostäder skulle utformas, fungera och konstrueras.
MKB, eller Malmö Kommunala Bostadsaktiebolag som det då hette, hade börjat återhämta sig från den handlingsförlamning som präglat företaget under en lång tid, då de hade ett stort antal tomma lägenheter utan några idéer om hur de skulle få dem uthyrda. Företaget var allmänt känt och dess 20 000 lägenheter, varav cirka 1 500 stod tomma i bostadsområden där ingen ville flytta.
Många ansåg att det inte bara berodde på bristen på jobbmöjligheter i Malmö, utan också på att människor ville bo i personligt utformade bostäder där de kunde påverka utformningen.
Hyresgästföreningen deltog också i diskussionerna om nya idéer i bostadsbyggandet, eftersom de inte hade uppnått särskilt mycket inflytande för sina medlemmar i befintliga bostadsområden eller i de nybyggen som ändå byggdes på den tiden.
Det fanns två andra viktiga aktörer i sammanhanget: en byggare som inte bara var intresserad av att tjäna pengar på bostadsbyggande utan också hade sociala ambitioner att skapa en bra boendemiljö, och en arkitekt - en "social ingenjör" vid Malmö Stadsbyggnadskontor - som arbetade med lika mycket socialt som yrkesmässigt engagemang.
Arkitekten Ivo Waldhör spelade en avgörande roll för det byggprojekt som skulle uppföras på en rivningstomt och parkeringsplats på Monbijougatan 4.
Dessa aktörer samlades runt en idé som från början fick namnet BO100, kanske för att någon sa att idén var "hundra" eller för att man planerade att bygga ett hus med hundra lägenheter.
Hyresgästerna skulle själva vara med och planera och utforma sina egna lägenheter.
Processen
Nu börjar den spännande resan. Året var 1987 och tusen personer från den kommunala bostadskön fick en unik möjlighet att forma sitt drömboende genom ett speciellt bostadsprojekt. Endast tvåhundra personer nappade på erbjudandet, men av dessa valde sextio att delta i ett inledande möte där det blev klart att det krävs engagemang och vilja att delta i en planeringsprocess som kommer att ta tid, snarare än pengar.
Efter de första samtal med arkitekter, bestämde sig drygt trettio personer att satsa tid och kärlek på sitt framtida boende. Deras uppgift var att sammanfoga önskemål och idéer från de 39 personer som hade olika drömmar och visioner om hur de ville bo, inom en ram för vad var och en var beredd att betala för sin bostad och vilken standard de önskade.
Arkitekterna hade en utmaning att jämka samman de olika önskemålen, men med hjälp av modellbyggande blev det mindre komplicerat. Deltagarna fick lära sig om husbyggande och boende genom Boskolan där experter på kök och badrum delade med sig av sina kunskaper och arkitekterna berättade om att man bör ta hänsyn till sina blivande grannar när man planerar.
Modellerna var till hjälp både för att visualisera den egna drömbostaden och för att se hur den passade in med andra deltagares drömmar. Alla ville exempelvis bo högst upp i huset.
Men mitt i planeringsprocessen insåg man att ytorna inte skulle räcka till, så en ansökan gick in till kommunen om utökning av byggnadslovet för att höja huset och öka ytorna. Av och till hoppade deltagare av, medan nya intressen dök upp.
I september 1988 bjöds alla på en tur i en bygglift för att se ungefär var deras lägenhet skulle hamna. Då blev det också klart att det fanns andra lägenheter som kunde passa bättre än högst upp.
Byggnationen
När året 1989 börjar har alla fått tilldelning i huset och alla yttre och inre ramar för lägenheterna har fastställts. Boskolan inriktar sig mer på planeringen av de enskilda lägenheterna - kök, badrum, fönster, dörrar och rumindelning.
Därefter kan man ansöka om bygglov och den 5 oktober sätts spaden i jorden. Spaden har fem skaft - en representant för hyresgästerna, MKB, byggherren HNB, Malmö stad och inblandade arkitekter håller i var sitt skaft när spadtaget tas.
Diskussioner om hyra och standard tar sedan fart och den kreativa processen kanske stannar upp en stund. Det blir till exempel för dyrt med så många olika typer av fönster som önskats, så till slut skärs de ner till 40 olika fönsterformer som fördelas på husets totalt 323 fönster. En och annan blivande hyresgäst tycker att det inte stämmer med löftena om total frihet att planera som man vill, men samtidigt måste någon betala också.
Med sådana detaljer utredda börjar bygget i december 1989. Många hyresgäster följer spänningsfyllt byggprocessen, både helheten och sin egen lägenhet. Legala och ett och annat "illegalt" besök på byggplatsen och icke-officiella fotograferingar dokumenterar bygget steg för steg.
Husets yttre, form och färg på fasaden, entréerna och fönsterfärgerna, där hyresgästerna endast har varit rådgivande till chefsarkitekten Iwo Waldhör, avslöjas först när presenningarna dras undan dagarna innan invigningen den 16 maj. "Avslöjandet" väcker uppmärksamhet i hela riket. Den annorlunda och färgglada fasaden med tre nyanser av rödgrå puts och fönsterkarmar i många färger förvandlar i ett slag den ganska undanskymda "processen" till ett av landets mest kända och omskrivna bostadshus.
I slutet av maj och början av juni 1991 flyttar hyresgästerna in, en del av dem nästan fyra år efter att de blev utvalda att vara med i projektet BO100.
Förvaltningen, det vill säga skötseln och administrationen av huset, städning, reparationer och allt som hör till, är en annan historia. Formerna för detta hade diskuterats länge, men vid inflyttningen var alla överens om att försöka förvalta huset själva som en boförening.
Huset idag
MKB är ägaren till det ståtliga bostadshuset, men förvaltningen överlåts till de boende själva som organiseras i en boendeförening. Genom detta system kan de boende vara delaktiga i beslut som rör förvaltningen, uthyrning, städning, trädgårdsskötsel och andra dagliga uppgifter som är nödvändiga för att hålla huset i toppskick.
Den höga kvaliteten i förvaltningen är ett resultat av de boendes egna insatser och samarbete. Eftersom man tar hand om allt själva, blir boendet avsevärt billigare och man slipper också att betala extra avgifter för de tjänster som utförs av andra. Detta resulterar i en större trygghet för de boende och en bättre gemenskap mellan dem.
BO100 är ett unikt projekt som fungerar på många sätt som en bostadsrättsförening, men ändå på ett annorlunda sätt. Till exempel är det inte möjligt att köpa sig in i huset och man eftersträvar en blandad sammansättning av hyresgäster. På så sätt skapas en dynamisk miljö där människor från olika bakgrunder och kulturella traditioner kan bo tillsammans och lära av varandra.
En av de stora fördelarna med att organisera förvaltningen på detta sätt är att man kan spara in en del av de kostnader som normalt skulle gå till att anställa personal för att ta hand om trappstädning och trädgårdsskötsel. Genom att göra detta tillsammans kan man också skapa en starkare gemenskap och ett större engagemang bland de boende. Man hjälps åt att bjuda på mat och anordna studieverksamhet och andra aktiviteter som gör att man lär känna varandra och skapar en mer harmonisk och solidarisk gemenskap.
För de boende i BO100 är det viktigt att ha kontroll över beslut som rör förvaltningen av huset, eftersom det påverkar deras boende och livskvalitet. Därför är det en självklarhet att de själva styr beslutsprocessen, budget och administration. Detta gör också att de boende känner sig mer delaktiga och engagerade i sitt boende, vilket i sin tur leder till att man tar mer ansvar för husets skötsel och att man trivs bättre i sitt hem.